Om flanellflygaren

FLANELLFLYGAREN

Helt utan certifikat eller fallskärm färdas han genom fantasins universum

 

 

Såhär kan det se ut ibland.

Nedan följer lite fakta om hur det blev som det blev.

I fädrens spår

 

Då jag av naturen utrustats med en betydande närsynthet, ett måttligt tilltalande yttre och tämligen begränsade fysiska förmågor har jag alltid varit glad för att jag fått någonting annat istället – nämligen en stor kreativitet och skaparlust. Eftersom mina föräldrar Gunnar och Lisbeth, för vilkas förhållande jag har anledning att känna tacksamhet, bar på kreativa gener med lite olika inslag har mitt skapande hittills tagit sig varierande uttryck. Det har varit musicerande och snickrande – både med brädbitar och med ord. Ja, faktum är att rimkonst och författande stundtals har varit så omfattande att de nästan övertagit rollen som huvudsaklig sysselsättning från mitt yrke. Men i början var det också en del tecknande. Jag tillhör en generation som är uppvuxen med serieteckningar, och min bildproduktion i ungdomen utgjordes huvudsakligen av teckningar av satirisk och (möjligen) humoristisk art. Under studietiden i Lund var detta en betydande tillgång och innebar att ett stort antal kvällar ägnades år förfärdigandet av diverse studentikosa publikationer, huvudsakligen i medicinarkretsar. Men sedan var det slut på ritandet. Andra saker tog över och jag hade inte längre ro att skapa några bilder. Med tiden blev dock den ”publika” sidan av skaparverksamheten allt jobbigare och mindre nyttig för kropp och själ, och till slut kände jag att det fick vara nog. Alla kände apan, men apan kände inte ens sig själv. Ett byte av fokus var nödvändigt.

 

Den första tavlan

 

På mitt jobb brukade kollegan Åke ibland prata om att han en gång i veckan bevistade en kvällskurs i måleri på Folkuniversitetet i Kristianstad. Åke och jag kände varandra sedan studietiden och hade medverkat i ett och annat Toddyblad tillsammans under groggdränkta vårnätter i Lund. Han var alltså medveten om att jag någonstans bar på ett bortträngt konstnärligt intresse. Åke brukade tjata om att jag skulle börja på Folkuniversitetet. Jag brukade säga nej. Men droppen urholkar som bekant stenen och till sist började jag tänka att det kanske skulle vara roligt. Det kändes som sagt som att tiden med kupletter, stress och deadlines var förbi – jag längtade efter ett något lugnare och mer prestigelöst skapande. Sagt och gjort: hösten 2011 anmälde jag mig till ”Fortsättningskurs för målning i olja och akryl” under ledning av Akemi Takata. Ett gäng penslar och färgtuber (många från min mors ungdom) hittade jag i garderoben och en duk inköptes. En kväll i september gick jag till kursateljén. Med mig hade jag en bok ( A Southern Album – ett impulsköp från en bokrea på 80-talet), vari det fanns en del gruppfoton från Amerika, bl.a. ett föreställande miss Tallulah Bankhead. Jag satte upp duken på staffliet, tog fram färgerna, öppnade boken och synade miss Bankhead. Hon hade sorgsna ögon och en vacker pälsboa. Jag sållade bort hennes trista föräldrar och den deprimerande bakgrunden ut medvetandet och kände hennes vemod. Jag började måla.

 

… och alla de andra

 

När jag väl hade börjat så kunde jag inte sluta. Överallt dök det upp bilder och inspiration. Särskilt det mänskliga ansiktet fascinerade mig; det blev en utmaning att förmedla känslouttryck, helst då med så få penseldrag som möjligt. Detta resulterade i ett stort antal målningar av för mig okända människor. Det blev, som ni förstår, inga snyggingar direkt. Så även om tavlorna beredde mig personligen ett stort nöje (speciellt under själva skapandeprocessen) så var det säkert få andra som kunde tänka sig att pryda sina väggar med psykotiska jungfrur och deprimerade telegrampojkar. Inte för att omgivningens kritik spelade någon roll, men ärligt talat – ateljén fick stundtals en lite betryckande karaktär av psykologmottagning. Nå, en god flanellflygare ändrar sig ständigt. In kom hus och landskap. Ansiktsbilderna vidgades till att också omfatta kroppar, kläder och rörelse. Tavlorna började få en historia. Jag började se att målningen egentligen bara tecknar ett ögonblick ur ett skeende; att den kan ses som en filmruta i ett fantasidrama där det också finns en början och en fortsättning. Och kanske är tiden en lika viktig dimension i en tavla som höjden och bredden.

Under de här första åren har den gamla svartvita fotografikonsten varit en stor källa till inspiration. Alla dessa människor som funnits en gång och alla ögonblick som passerat är borta nu, men det går att hitta spår. Vem var du? tänker jag när jag ser ett bra gammalt foto. Vem var du, och vad drömde du om? Eftersom ingen längre vet kan man bara gissa, och det finner jag vansinnigt inspirerande. Jag gillar tanken på att vara en sorts emotionell arkeolog.

 

Om stil och frånvaro av sådan

 

När man målar kan man antingen fundera över hur man skall göra eller – som jag – helt enkelt strunta i det och bara måla på. Det sistnämnda alternativet leder ovillkorligen till en hel massa misstag, klant och fiaskon. Den fascinerande bildberättelse man såg för sitt inre öga visar sig vid närmare beskådan utgöras av en lite frånstötande (eller i bästa fall intetsägande) massa av kladd. Det är obalanserat, dåligt fokus och oinspirerande. Tavlan är kort sagt räddningslöst förlorad, och då finns bara en sak att göra – måla över den och börja på en ny istället. Sällan eller aldrig lönar det sig (enligt min ringa erfarenhet) att försöka lappa och laga. Det underlättar naturligtvis om man har målat en massa tavlor redan, eftersom man blir mindre sentimental då och lättare skiljs från sina mindre lyckade projekt.

Men autodidaktens väg kan alltså vara knagglig att vandra, och det krävs ofta hjälp för att man skall inse exakt vad som blev fel. Då behöver man en klok mentor som kan hjälpa en att se vad man kanske redan borde ha sett. Därför vill jag tacka Akemi Takata på Folkuniversitetet, som på ett tålmodigt och lågmält sätt har försökt få styrsel på en egensinnig och självsvåldig elev. Min mor Lisbeth är också en människa som jag ibland lyssnar till i konstnärliga sammanhang, emedan hon är estet och lätt att genomskåda när hon försöker vara snäll. Man fattar kort sagt vad hon inte gillar. Slutligen har min fru Eva ibland synpunkter som jag kanske beaktar om jag har en bra dag.

Om man är en ”learning-by-doing-målare” så formas väl stilen lite av sig själv, antar jag. Ingen talar om för en hur man skall göra, och man har ingen manual att följa. Men man har naturligtvis något slags uppfattning om hur man vill att en målning skall se ut, om vad som är vackert och på något vis ”äkta”. Här kommer förebilderna in. Även om jag själv inte har målat så mycket som många andra så har jag i många herrans år älskat att titta på tavlor. Åtskilliga är de reskamrater som utan egen förskyllan tillbringat timmar på konstmuseer runt om i Europa. Och även om det kan verka förmätet för en tavelmålare från landsorten vill jag här nämna några förebilder för en blivande flanellflygare.

Tekniskt sett är jag fascinerad av hur man med skenbart enkla medel – enstaka penseldrag - kan bygga upp eller förändra en målning. Man kan skapa illusioner där helheten får en helt annan komplexitet än de enskilda beståndsdelarna. I det klassiska måleriet finns många exempel på detta – exempelvis impressionisterna, eller varför inte Zorn. Lycklig är den människa som har en sådan blick och skicklighet med de små tingen!

När det gäller berättandet tilltalas jag mycket av det tidiga svenska 1900-talet. Konstnärer som Bauer och Arosenius ger fantasin en riktig kick. Och sedan kommer naivisterna, som Olle Olsson Hagalund och Gösta Nyrén, med sina myllrande miljöskildringar. Det är bilder som jag är uppvuxen med och som har format mig mycket, tror jag. I en intressant liten bok om Olle Olsson skriver Ulf Linde om naivismens väsen: ”Naivisterna har velat återvända till barnaårens ljuvliga förtrolighet med tingen i omvärlden, de har velat drömma och fantisera om världen även som vuxna. Deras längtan gäller egentligen två olika förgångna – dels en svunnen tid då romantiskt utsirade ting uppfyllde tillvaron, dels den egna barndomen då det i och för sig inte var otänkbart att ting var förtrollade”. I ett annat ordval har Erik Blomberg utsagt samma sak när han skriver att naivisterna ”drömma om och söka ge uttryck för en paradisisk oskuld, som gått släktet förlorad”. Detta håller jag med om. Också i övrigt är perioden kring det förra sekelskiftet oerhört spännande, tycker jag. Art Nouveau och Jugend sin syntes mellan det organiska och vad jag ibland uppfattar som en nästan fornnordisk ornamentik finner jag det mycket vilsamt att betrakta.

En av världens bästa målningar är för övrigt ”Carnation, Lily, Lily Rose” av J.S. Sargent. Den hänger på Tate Gallery i London. Där finns även ett gäng prerafaeliter, som även de har en fantastisk förmåga att packa in en historia lång som en Hollywoodfilm i en enda tavla.

Men om jag efter denna omfattande utläggning skall säga något om ”stilen” på mitt måleri så vill jag beskriva det som romantiskt, naivt och ganska känslosamt. Det är snett och vint, för så ser världen ut genom mina glasögon. Färgvalet är mitt eget och överensstämmer alls icke alltid med verklighetens palett. I möjligaste mån undviker jag för- och efterarbete, såsom linjering, skissering, och – gud förbjude – andra typer av motivöverföring. Det blir alltså ofta någon variant av alla prima teknik. På det hela taget är jag i djupet av min själ tämligen teknikfientlig och tycker att det är roligare att kommunicera via en pensel än via en sladd. Så om det inte vore så att nästan ingen annars fick se mina tavlor så hade den här hemsidan inte funnits. Någon brinnande vilja att kommentera aktuell politik eller att överföra några budskap (annat än rent allmänmänskliga och känslomässiga) har jag inte. Revolutionen torde i dagsläget föras på andra arenor än konstsalonger och ammunitionen är av kraftigare virke än linoljefärg. Kort sagt drivs jag inte av något annat än att färdigställandet av miss Bankheads porträtt 2011 tycks ha startat en process som inte går att hejda; en djup förälskelse till ett medium och ett uttryckssätt. Och det är gott så. Ty störst av allt är kärleken.

 

Copyright © All Rights Reserved